Dagen började med en promenad tillsammans med klassen ner till avenyn där vi delades upp. Vår grupp gick till Röhska museet där vi träffade Tanja Axelryd som arbetar som museipedagog. Hon började med att berätta kortfattat om hur de arbetar med barngrupper. Museipedagogik ska syfta till att bygga broar mellan besökaren och museet. Tanja förklarade att besökare ofta har en föreställning om hur man ska bete sig på ett museum och att museipedagoger vill slå hål på den myten.

 

Efter genomgången fick vi röra oss en våning upp och där pratade Tanja om färger och känslor. Färger vi tycker om kan få oss att må bra medan färger som vi ogillar kan ge en känsla av obehag. Därefter gick vi in i ett rum som var helt gul. Rummet fungerade lite som en passage till en annan utställning och Tanja förklarade att hon med en barngrupp inte syftat till att spendera någon längre stund i rummet. Dock hade barnen fastnat för kläderna och möblerna som visades upp och något barn hade utbrustit att det var Törnrosas säng. Tanja berättade att när de skulle sammanfatta dagen med barnen pratade barnen mest om den lilla stund de hade spenderat i det gula rummet med sagofigurerna. Tanja betonade att hon måste vara flexibel i sina planeringar med barngrupper eftersom barnens intresse styr en stor del av besöket.

 

I rummet som följde det gula rummet fanns en stor utställning med saker ur olika decennier. Vi fick då i uppgift att välja vår favoritfärg och försöka hitta just rätt nyans någonstans i rummet. En sådan övning tror jag att många barn hade uppskattat att få göra. Tanja berättade att när hon gör liknande övningar med barnen är det viktigt att varje barn ska ges möjlighet att visa sin favoritfärg.

 

I ett annat rum fick vi istället för färger leta efter geometriska former. Vi skulle på förhand välja en geometrisk form och sedan leta efter den bland alla föremål. När vi hittat formen skulle vi försöka rita av det vi valt och sedan visade vi upp det för våra kurskamrater.

 

Efter lunchen bar det av till Göteborgs Konsthall där vi fick se en utställning av Lina Selander. ”This Misery of Light” var en fotoutställning med inspiration ur en resa Selander gjort till Tjernobyl. Vi fick göra en övning som var snarlik den vi utförde på Komedianten i Varberg där vi fick välja ut ett verk och anteckna hur vi kände för just det valda objektet.

 

Utställningens layout var lite förvirrande. Det var mörkt i salen, vilket jag antar beror på att de använde sig av projektorer för att visa filmer. Jag tyckte att det var svårt att veta hur man skulle röra sig genom utställningen. Jag tror inte att jag hade besökt denna utställningen med en barngrupp på grund av att det var så mörkt i lokalerna. I vissa rum var det så mörkt att man knappt kunde se framför sig och jag tror att det finns en risk att många barn blir rädda för mörkret i lokalen.

 

Vår sista anhalt var Världskulturmuseet där vi gick på en utställning särskilt utformad för yngre barn som heter Tillsammans. Utställningen var uppdelad i olika teman: Samspela, bi ihop, dansa!, förstå varandra, bråka och bli sams samt passa in. Bland de olika teman hade man byggt upp en utmanande bana där barnen kunde klättra, rita på ljusbord, dansa, prova på sängar från andra kulturer.

 

Jag tycker att det var en väldigt rolig utställning och det syntes på de besökande barnen som var där med sina föräldrar att de hade kul. Det jag minns från mina besök med skolan till museum var att man inte får röra något och att man ska gå fint på rad och hålla kompisen i handen. Den tillåtande miljön där barnen kunde röra sig fritt kändes som en frisk fläkt gentemot mina egna barndomsminnen av museum.