Under föreläsningen tog vi upp begreppet ”estetisk lärprocess” och vad det kunde innebära. Begreppet estetik kan översättas till ”det sinnliga” och process är en form av utveckling eller ett förlopp. Tillsammans skulle en estetisk lärprocess kunna innebära att man lär sig genom att använda sinnena. I klassen lyfte vi att estetisk lärprocess skulle kunna vara att lära sig genom att använda sig av estetiska uttryck, att använda sig av sinnena, att prova på med kroppen och uppleva. Vi kom även fram till att man kan använda sig av estetiska verktyg som stöd för att utveckla språk och matematik.

Andersson¹ talade om den ”pedagogiska knorren” och var noggrann med att nämna att det inte är vetenskapligt förankrat. Det handlar om att tänka om, tänka nytt och att tänka själv. Många gånger är min upplevelse att vi pedagoger gör saker för att det är så vi alltid gjort. Jag tror att vi ibland glömmer att alla barn är olika och att det krävs olika metoder och arbetssätt för att kunna inkludera alla barn. Genom att låta barnen ta sin tid att upptäcka material kan vi se vad det är barnen försöker förstå. Om vi stannar upp och studerar barnets rörelser kan vi se lärprocessen.

Vidare är vi pedagoger väldigt ”pedagogiska” många gånger och vill erbjuda barnen så många material som möjligt utan att stanna upp och reflektera över varför vi ger barnen materialen. Genom att variera ett material kan vi visa hur omväxlande materialet kan vara och att det kan användas på många olika sätt. Vi pedagoger behöver ge barnen tid att själva ta upplevelsen till nästa nivå.

Frågor som jag funderade kring som togs upp under föreläsningen:

Ger vi pedagoger barnen möjlighet att dela upp sig själva på olika sätt? Vilka konsekvenser ger det för barngruppen?

Min erfarenhet är att barn delas upp efter åldrar eftersom det blir ”lättare” att anpassa styrda aktiviteter och pedagogen kan utmana barnen på deras nivå. Det är svårt att hitta övningar som utmanar 3-åringar och 5-åringar lika mycket och ändå lyckas vara tillräckligt svåra så att barnen klarar av övningen.

I den övriga miljön är min erfarenhet att lokalen är uppdelad i olika ”rum” som är anpassade för specifika lekar (byggrym, dockvrå/lägenhet, målarrum). Jag tycker att det är sällan som barnen kan anpassa miljön själva genom att ha ”tomma rum” där barnen kan forma leken. Däremot ser jag ofta att barnen hämtar material från andra rum.

Tanken brukar antagligen vara att pedagogerna vill att barnen ska kunna leka ifred och att det inte ska bli för många barn som är samlade i samma rum. Det finns risk att det blir högljutt och att gruppen blir stirrig. Dock vill jag lyfta att pedagogerna hellre borde uppmuntra att sakerna ska tillbaka till sina platser efter avslutad lek. Vi borde uppmuntra barnen att tänka utanför boxen. Kan man använda det här materialet på något annat sätt?

Hur bemöter jag barnen om de gör saker de inte får?

Det första jag kommer att tänka på när det handlar om saker barnen inte får göra, tänker jag på säkerhetsrisk. Barnen får till exempel inte klättra på vissa hyllor – om de inte är stabila nog eller förankrade i väggen.

När det handlar om säkerhetsrisk tycker jag att det är bättre att prata med barnen om varför det är farligt – att man faktiskt kan skada sig. Det ger barnen en känsla av sammanhang eftersom det finns en logisk tanke som barnen kan förstå hellre än att pedagogerna enbart förbjuder. Min erfarenhet är att det som är förbjudet ofta är mer lockande.

Jag har väldigt olika erfarenheter beroende på vart jag varit där jag mött pedagoger som är tillåtande och platser där pedagogerna verkar säga nej för att det är en vana. Det kan handla om att barnen vill måla med vattenfärger men pedagogerna tycker att det är för mycket som ska plockas fram. Då är jag av åsikten att vi ska arbeta med barnen om vikten av att städa undan efter sig och att alla ska hjälpas åt.

Jag har förståelse för att den som har stängningen får gå runt och städa upp avdelningen, det har jag själv råkat ut för flera gånger. Det är tråkigt när man känner att det finns annat man kan lägga tiden på och det faktum att man inte plockat fram något själv. Samtidigt känner jag att det blir än viktigare att vi pedagoger är goda förebilder för barnen och uppmuntrar barnen att hjälpas åt.

Så när jag har ansvaret för barnen säger jag hellre ja än nej. Jag anser att vi ska uppmuntra barnens idéer så att barnen utvecklar självförtroende och känner att pedagogerna är tillåtande.

Förskollärare ska ansvara för att förskolan tillämpar ett demokratiskt arbetssätt där barnen aktivt deltar, och att det utvecklas normer för arbetet och samvaron i den egna barngruppen (Läroplan för förskolan, Lpfö98, rev.2010, s.8)

Referenser

Läroplan för förskolan Lpfö 98 [Elektronisk resurs]. [Ny, rev. utg.] (2010).

Stockholm: Skolverket
Tillgänglig på Internet: http://hdl.handle.net/2077/30905 [2016-05-10]

1Mats Andersson. Estetiska lärprocesser. Campus Varberg den 3 maj 2016